Att skriva om det förbjudna
0kommentarer
Hmm....vad tänker hon skriva tro...tänker du....
Egentligen är det inte så förbjudet - det är bara personligt. Väldigt personligt.
Morgonen den 19 februari väcktes alla på grund av mig - varför kommer du snart få veta. Men först lite bakgrund.
(Klarar du inte av att läsa om personliga saker bör du sluta läsa nu!!)
Efter att ha blödigt i runt 14 dagar, började jag tröttna ganska mycket på den där kvinnliga "veckan". På sambons inrådan ringde jag 1177, bara för att kolla om de kunde komma med några bra förslag på vad man gör. Förklarade mitt dilemma och fick direkt frågan om jag hade gjort ett gravtest. Svaret på den frågan var - nej. Varför? Jag blödde ju så jag tänkte att det var en onödig sak att göra.
Test införskaffades. Test visade +. Jag ringde tillbaka till 1177 och förklarade mitt nya dilemma. Om +, varför blöder jag? Jag fick en tid till gyn dagen efter. Undersökningen visade inget - testet visade ett minus och det togs ett blodprov och vi bokade ett återbesök. Mitt blodprov visade sig ha någorlunda höga nivåer på något som kallas för serum hCG. Tillbaka till gyn veckan därpå - ny kontroll. Hittade inget - man konstaterade att det blivit ett missfall - det togs ett nytt blodprov.
Under dessa veckor innan min operation lärde jag mig att det finns ett specifikt hormon i blodet när man är gravid. Värdena på detta hormon ska höja sig i höjden om man nu är lyckligt gravid. Ligger det, som i mitt fall kvar på cirka ungefär samma nivå - är det dåligt och något står inte rätt till.
Helgen 14-16 februari tillbringade vi i London och tittade på Dream Theater och hade helt enkelt en skön weekend. Väl hemma ringde de på måndagen från gyn och ville ha in mig för ett nytt blodprov. Något med mina nivåer i blodet stämde inte. På det igen - in lämna prov - boka återbesök samma vecka, fyra dagar senare. Gyn ville ha koll på mig eftersom hon var orolig.
I datum är vi nu på den 17 februari fortfarande har jag inte någon gång haft magsmärtan från helvetet.
Så den 19 februari runt 4 på morgonen gjorde sig min blåsa påmind och jag steg upp gjorde det jag skulle - dock inte lika lätt som vanligt. Efter att knappt ha kunnat sitta ner var det bara tillbaka till sängen och försöka somna om. Då jag är som jag är tänkte jag att det inte var värt att känna efter förmycket. När jag väl hade legat där en stund skulle jag vända på mig så fick sambon nog och vi ringde 1177 för att rådgöra med dem hur vi skulle gå till väga. Det sista gyn sa till mig, mötet innan Londonresan - var - om du får ont, tveka inte, åk in direkt!!
Jag skulle ju inte känna efter - ja enligt mina egna riktlinjer.
Vi åkte in. Väl inne på KK blev jag lagd på en brits och nån timme senare fick jag komma in till läkaren. Denna undersökte och hämtade dessutom en kollega för att vara säker på det hon såg. De båda läkarna klargjorde för mig att det var ett sk "X" - ett utomkvedshavandeskap. Man informerade mig om hur operationen skulle gå till och att om det ville sig riktigt illa skulle de vara tvugna att ta bort den skadade äggledaren. Den panik som kom vid de orden går inte att beskriva med ord här. Jag var helt förstörd och bara grät. När jag hade samlat mig insåg jag att hur än operationen gick och hur utgången skulle bli - var det så det skulle bli för att min kropp skulle fortsätta må bra.
"Lucky me" var jag fastande - så det blev operation samma förmiddag/lunch. Runt 11 tiden rullades jag iväg från mitt rum på KK och ner på OP. Jag hade gett mig på att jag skulle inte somna på narkosen...haha jo lycka till....jag hann tänka "jag t..ä...n....." Sen snarkade jag och syrgastuben ikapp. Fyra timmar senare vaknade jag på uppvaket. När jag lämnade KK för OP hade jag ont på höger sida, när jag nu vaknade på uppvaket hade jag ont mitt på magen och på VÄNSTER sida. Vad falls! Har de opererat på fel sida tänkte jag och tyckte att naveln kändes konstig. Kikade ner på den och fann den som ett sträck. Här kom nästa chock.
Hade de sytt ihop min navel?!? Och varför hade de gjort det?!
Somnade om, vaknade igen fick lite vatten - vatten har nog aldrig smakat så gott som då.
Efter en stund rullades jag upp till min avdelning och mitt rum. Under hela op:n hade min älskade sambo suttit på sjukhuset och väntat på mig. Nu fick han se en lagom sliten flickvän som var lagom seg av allt smärtstillande jag hade fått. Jag hade noll koll på tiden och jag var hungrig som attan. Maten kom och jag kämpade - skam den som ger sig, all mat ner i magen.
Jag var uppe på benen samma kväll - behöver väl knappt säga vem som pushade mig :-)
Dagen led mot sitt slut och det var dags att tänka på refrängen. Men först fick vi en snabb genomgång av op:n.
Man hade gått in med kameran i naveln och sedan är det lättare att gå in i en kropp och göra det man ska från vänster sida - därför gjorde det nu ont på vänster sida och inte där jag hade ont från början. Nattläkaren hade fått en snabb överlämning och kunde inte svara på alla frågor jag hade (jag skrev ner då jag skulle få träffa en annan läkare dagen efter.)
Min älskade åkte hem och jag blev kvar på mitt rum på sjukan. Jag sov och var vaken om vartannat. Torsdagen var jag uppe och promenerade. Fick någon monstertablett som jag först trodde var ett stolpiller men det var det icke - här skulle det mumsas på en smärtstillande tablett *#%£$€@*
Systrarna avlöste varandra och kikade till mig. Fortfarande visste jag inte vad som egentligen hade gjorts med mig under operationen.
Runt 15tiden kom så slutligen min läkare och berättade
Hon hade gått in med kamera i naveln. Och gjort två hål till för redskap på vänster sida nedre delen av buken. De hade sugit bort blodet som fanns i buken. Tagit hål på en myom (muskelknuta) plockat ut en klump av något som hade skickats till lab. Kollat den vänstra äggledaren och insett att det fanns ingenting där.
Fram tills nu var jag helt övertygad om att jag var halv.
Så när de inte hittade något mer än en uttänjd äggledare, hade de beslutat sig för att låta äggledaren vara.
Nu kom nästa tjut - en lättnad över att få vara hel. En kroppsdel som du bara förutsätter att den ska finnas där. Jag kommer iaf aldrig mer ta min kropp för givet. Läkaren visste inte om det fanns något kvar i äggledaren - så jag fick tre tider till lab för att lämna blodprov. Nu ville de ha ner serum hcg:ets nivå till under 5.
Visade jag ingen förändring skulle de behöva gå in med cellgifter för att ta bort de döda cellerna.
Jag hade tur - jag fick "bara" två ärr. Hade jag haft för mycket blod i buken hade de behövt öppna mig som vid ett kejsarsnitt. Och mina värden skönk som en sten i vattnet. Jag är tacksam för all den hjälpen jag fick under vistelsen på sjukhuset. För mig visar det att den svenska sjukvården funkar :-)
Nu med lite distans till det hela inser jag att jag är orolig för att det ska ske igen. Men jag har lärt mig - att blöder jag längre än vanligt så går jag raka vägen till gyn!
Varför valde jag då att gå ut med det här?
Jo, för att många anser att det är tabu och för personligt att prata om. Men de som varit med om samma resa som jag och min sambo vet att man kan inte tysta ämnet. För att på min kropp kommer det alltid finnas två synliga ärr efter något som inte blev som det skulle. Jag vet att det finns de som säger att de skäms för att de fått missfall - när jag tänker på mitt/vårt utomkvedshavandeskap känner jag inte att jag skäms - mer att kroppen tog ett beslut att ta bort något som inte skulle bli något bra. För i det stora hela är det kroppen som bestämmer det - vad som får stanna och vad som får gå - iaf i så tidigt skede där man inte ens är medveten om graviditen.
Jag vet oxå att alla inte vill prata om det och då behöver man inte.
Tack Dick för att du fanns vid min sida under dessa dagar! En finare person är svår att hitta - Jag Älskar Dig!
Hälsa,
Kärlek,
Sorg,
Ta hand om sig själv,
smärta,
Kommentera