För ett gäng år sedan dejtade jag en kille. Som inte var bra för mänskligheten. Nu satt jag och swischade runt bland en massa bilder på Fejjan och hittade bilder på en tjejkompis. Klickade in på hennes profil och till min förvåning är hon numera förlovad med en slusk som är kompis med ett as som är en slusk i grunden.
Hängde du med?
Aset som ÄR en slusk var Snubben jag råkade dejta. Och han ÄR SÅÅÅÅÅ dålig för världen. Jag vet ju att båda dessa herrar har en egenskap som kallas våldsam. Den ene mer än den andre. Men det är inga bra människor.
Jag blir så lessen i ena ögat när jag ser sånt här.
Snubben och jag träffades i drygt en månad hade vissa tendenser att bli lite arg emellanåt. Framförallt om man inte svarade i telefon. Klockan 3, 4 på morgonen. Efter för många hot kände jag att det blev lite för mycke av det onda så jag stack. Jobbigt var dock att vi jobbade på samma ställe och skulle tydligen ändå ses dagligen. *suck*
Mitt jobb som osynlig påbörjades. Ena gången man stötte på honom i korridoren var han glad och sa glatt hej. Nästa gång skrek han diverse ord efter mig. Plågan blev dock kort då han fick för sig att han skulle jobba någon annanstans. Nu mera är jag livrädd att stöta på denna person eftersom jag inte vet om han är långsint eller inte.
Jag hoppas bara att hon är stark nog att gå om/när det behövs. Det gör ont i hjärtat. Men alla gör vi våra val. Jag tänker inte lägga mig i hennes liv och göra hennes val. (det där lät värre än jag menade) Självklart kommer jag finnas där för henne om hon behöver. Inte för att jag vet om hon vet att jag vet.
Nu tänker säkert du "Varför polisanmälde hon inte snubben?!"
Första gången det hände blev jag sjukt rädd, men jag hörde att han var påverkad. Så dum som jag var, tänkte jag att det var "bara" en engångsföreteelse. På något knäppt vis intalar man sig att det aldrig kommer blir en sån sak igen.
Andra gången röt jag ifrån och sa att om han ville träffa mig igen fick han lägga av med sån skit. Och att han var den som förlorade mest på att bete sig på det viset. Det blev väldigt tyst i luren och sen la han på.
Tredje gången sov jag tydligen förbi att det ringde. Men blev knallvit i ansiktet när jag hörde den hotfulla/förvirrade/hetsiga/lessna rösten på telefonsvararen. Jag hade dessutom närmare 50 missade samtal :-/ Och 14 meddelande på Eurovoicen. Nu drog jag åt mina öron. Det här var allt utom mysigt.
Laddade för ett eventuellt möte på jobbet men det uteblev. Jag ville inte/vågade inte ringa eller skicka sms för jag visste inte reaktionen. Han kanske skulle bli ännu argare och skrika/hota ännu mer. Det var säkrare att möta honom i personalmatsalen eller någon annanstans bland kollegor. För jag visste, att då skulle han inte våga göra något. Det var och det blev min räddning.
Julen kom och jag åkte hem till mina föräldrar. Någon gång på vägen ner till dem hittade jag modet. Jag ringde bad honom att aldrig prata med mig, aldrig ringa mig igen, inte ens titta åt mitt håll. Jag behövde aldrig hota med att jag skulle gå till polisen, det var underförstått i de få meningar jag framförde till honom. Från den dagen har jag inte hört ett pip från Snubben.
Jag är glad att det inte blev värre och jag är ännu gladare att jag klarade mig helskinnad ur den historien.
Med detta i bakhuvudet, är jag inte överlycklig över min vän val av man. Men det är inte jag som bestämmer, men jag kan tycka. Och det gör jag.
//EF
